.

Alltså jag förstår mig inte på mig ibland.

Jag beter mig som nåt jävla monster när
du som minst förtjänar det får ta emot allt.
Som om jag vore fri att rista in vad som helst
på dig. Som om jag hade rätt till att bestämma
hur mycket som du ska orka bära och ta emot.

Det värsta är att jag vet hur mycket jag vill det här.
Men att jag ändå inte verkar kunna hantera mig själv.
Och jag vet inte hur långt jag ska behöva gå för att
få mig själv att inse att jag verkligen har gått för långt?
Jag är så jävla inne i det här att inga gränser finns markerade,
Bra som dåliga. Alla känslorna har kontrollen. Bra som dåliga.



"Jag skulle ge dej allting du pekade på,
men bara när du inte hör vågar jag säga så.
Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor.
Jag kan inte ens stå om du inte ser på.
Och färglös som en tår blir jag, utan dina andetag."

"Det bara är så."